linneaaaaaa

En dröm som alltid funnits kvar när andra bleknat är att så fort som möjligt efter att skolan är slut resa från Sverige. Skapa en ny vardag någonstans i världen där inget är som hemma. Missförstå mig inte, jag gillar Sverige, men är så trött på att allt är så inrutat och att varje dag är som en repris av gårdagen. Och vad jag tycker om våran vinter förtjänar egentligen ett eget inlägg, men jag kan kort och gott säga att jag känner mig döende på vintern och att jag hatar den mer än krig (nästan). Eller, jag hatar den faktiskt mer än krig. Jag blir lycklig av tanken på att jag kanske bara har en vinter kvar i Sverige innan jag åker dit den inte finns. Vart det är vet jag inte. Det finns så många platser jag vill till och jag vet faktiskt inte hur allt ska gå till. Ska man slå sig ner nånstans direkt och kanske börja plugga? Eller ska man resa runt, se och uppleva allt och sen bestämma sig? Det senare låter mest lockande just nu, då jag inte har en blekaste om vad jag vill hålla på med i framtiden. Jag vet bara att jag vill skapa. Se saker växa fram och som uppmärksammas och uppskattas av andra. Jag vill vara min egen chef. Jag vill ha en ombytlig miljö och inte ett stifft kontor med inga fönster. Men hur kommer man dit? Hur många har ett sånt jobb egentligen? Och den kanske viktigaste frågan är hur man ska våga? Jag har funderat länge och har inte kommit fram till mycket mer än att man måste börja någonstans. Man behöver inte göra allt på en gång. Allt som behövs är ett litet steg som gör resten av vägen lättare och som visar på förändring. En liten framgång leder alltid till större. Jag har också undrat över det här när det gäller att sticka utomlands. Hur ska man ensam ta steget att sätta sig på ett plan till något man bara har en bild i huvudet av? När jag tänker på det vill jag bara stanna här och se allt på film och bilder istället. Så på ett sätt är jag livrädd för studenten.  Men samtidigt vill jag inget hellre än att springa ut och veta att det är nu nu nu som det äntligen börjar och att det är nu jag kan göra det jag alltid drömt om. Uppleva nåt annat och framförallt - känna sig fri och benägen att kunna göra vad som helst. Skolan sätter stopp för allt sånt. Det finns ingen tid till att tänka på sig själv och vad man vill göra. Allt följer en bestämd tidsplan med prov och uppgifter som måste göras. Det finns inte rum för något annat och tid är precis vad jag behöver. Jag behöver tid till att bli uttråkad, för det är då man kan börja tänka och se saker ur andra synvinklar. Jag behöver tid till att ta reda på vad för person jag egentligen är och vad jag vill hålla på med. Och vart i världen jag vill.